HISTORISK ÖVERSIKT
1000-talet till 1700-talets mitt.
Sundals härad där Gestads och Sundals Ryrs socknar ingår, tillsammans med Bolstad,
Erikstad, Grinstad, Brålanda och Frändefors, bildades under tidig medeltid. Första gången
häradet nämns i skriftliga källor är på 1200-talet. En fastare politisk och kyrklig
organisation växer fram i Sverige vid denna tid och landskapen börjar delas in i häraden
och socknar. Till landskapet ”Dal” räknades antagligen från början i stort sett bara det
flacka slättdal som bestod av härdena Sundal och Norddal. De delar av nuvarande
Dalsland som låg väster härom kallades rätt och slätt för ”markerna”. Det var ett slags
ingenmansland utan fasta gränser. Landskapsnamnet Dalsland användes första gången
1508. Hela våra dagars Dalsland ingick i Västergötlands lagsaga och Skara stift omfattade
hela Dalsland under medeltiden.
Det sädesslag som odlades mest i landskapet under medeltiden var korn. Havren, som
sedan skulle få en så stor betydelse, svarade bara för 5 % av sädesproduktionen. Troligen
skedde odlingen i ett system med någon form av fjärdingsträda, d v s att marken låg i
träda vart fjärde år. Längre fram i tiden, under senare delen av medeltiden och fram till
1700-1800-talen blev boskapsskötseln viktigare än åkerbruket. Inkomsterna kom
huvudsakligen från försäljning av oxar, kött, hudar och smör. Åkerbruket bedrevs till
husbehov. Vid denna tid rådde balans mellan åker och gödseltillgång.
Boskapskötseln dominerade fram till 1600-talet men under 1700-talet ökade åkerbruket i
omfattning i vissa bygder. Skogen gav också viktiga inkomster i form av skinn och virke
bland annat till slussbyggena vid Lilla Edet, till Älvsborgs fästning och till skeppsbyggen
vid Timmervik i Gestad socken.
I Dalsland var ensamgården dominerande på medeltiden. Många av de byar som funnits i
Dalsland är egentligen kameralt sett ensamgårdar som blivit byar relativt sent, oftast
under 1700-talet. Den medeltida gårdens viktigaste byggnader var stugan, sädesladan, och
fähuset men förutom dessa kunde ett flertal andra byggnader finnas på gården.
Mitten av 1700-talet – tiden kring 1900
Vid mitten av 1700-talet skedde en stark expansion av jordbruket. Befolkningen ökade
vilket tvingade fram en intensiv nyodling som möjliggjordes av den omfattande
hemmansklyvningen och underlättades av att nya jordbrukstekniker infördes. Växelbruk
började successivt införas, först på de större gårdarna under 1800-talets början. Även
boskapsskötseln ökade i omfattning.
Utvecklingen var särskilt påtaglig i Dalsland. Här fördubblades befolkningen mellan 1805
och 1865 och den brukade åkerarealen åttadubblades. Orsaken till att hemmansklyvningen
tog sådan fart var att den strikta regleringen kring detta lättade på 1700-talet. Expansionen i
jordbruket var både orsak till och verkan av den stora folkökningen. Orsak till
folkökningen var också den minskande spädbarnsdödligheten och den ökande
potatisodlingen. Hemmansklyvningen räckte inte för att skapa utkomst till alla. Gruppen av
torpare och andra obesuttna ökade kraftigt vid denna tid.
När de brittiska spannmålstullarna upphävdes vid mitten av 1800-talet blev
havreexporten en stor inkomstkälla för Dalslands bönder. Havreodlingen kunde utökas
utan att så stora investeringar behövde göras vilket medförde att även de mindre
jordbruken kunde utöka sin produktion väsentligt. Ekonomin blomstrade och det som
krävdes för att öka produktionen var arbetskraft. Samtidigt fanns som beskrivits en
växande grupp människor som inte ägde egna gårdar och som var beroende av
lönearbete inom jordbruket.
Sikhall var den viktigaste utskeppningshamnen för havre i Sundals härad.
Havreexporten sammanföll i tid med att Trollhättan byggde ut sina slussar 1844.
Vänersjöfarten fick i och med detta ett stort uppsving.
Den dalsländska högkonjunkturen påverkade bebyggelsen i stor omfattning.
Hemmansklyvningen medförde att nya hus uppfördes på de nya gårdsbildningarna. En
stor mängd torp byggdes på de sämre jordarna i utkanten av byarna och backstugor
byggdes upp på obrukbara marker. De stora spannmålsskördarna skapade behov av
större lador medan ladugårdarnas fähusdelar förblev små. Det är också nu som
Dalslandsstugan- en enkelstuga i två våningar gör entré. Enkelstugorna byggdes på med
en våning eller byggdes i två våningar från början.
De timrade husen började också kläs med brädfodring och målas med röd slamfärg.
På taken fick skiffer eller tegel ersätta den halm eller torv som tidigare varit det
vanliga.
Det laga skiftet i Dalsland genomfördes huvudsakligen under 1800-talets andra hälft.
Markfördelningen mellan gårdarna förändrades då och bebyggelsen fick ofta nya
lägen. Det landskap vi ser idag är till stor del präglat av dessa förändringar. Ibland kan
man se spår i landskapet från tiden före skiftena. Ofta ligger någon gård kvar på den
gamla bytomten eller så kanske bara någon husgrund vittnar om att det var här byn
låg.
Befolkningstillväxten i Dalsland kulminerade redan under missväxtåren vid 1860-
talets slut sedan minskade befolkningsantalet i allt snabbare takt. Den omfattande
uppodlingen av ängs – och betesmark till förmån för havreexporten medförde
svårigheter för boskapsskötseln. Jordarna utarmades dessutom på grund av bristen på
gödsel. På 1870-talet ändrades förutsättningarna för havreexporten, huvudsakligen på
grund av att de västsvenska bönderna konkurrerades ut av billig amerikansk och rysk
havre. Dalsland drabbades hårt av detta eftersom man blivit så beroende av
inkomsterna från havren. Emigrationen blev omfattande. Mellan 1870 och 1915
emigrerade 30 % av Dalslands befolkning. Det var främst de egendomslösa som
emigrerade och lämnade torp och backstugor öde. Torpen och backstugorna från
denna tid har mestadels försvunnit men några har blivit kvar som sommarstugor. I
skogen kan man ibland ännu se resterna av en spismur eller en syrenberså som vittnen
från denna tid.
Kring 1890-talet ökade återigen intresset för boskapsskötsel i Dalsland och en
utveckling mot ett mer rationellt jordbruk startar. Man börjar allmänt med växelbruk
med inslag av foderväxtodling. Övergången i södra och mellersta Dalsland var inte så
svår. Där hade man redan praktiserat växelbruk sedan 1800-talets mitt. Det var värre
för dem vars marker inte möjliggjorde en expansion. Växelbruket krävde större arealer
än de jordbruk hade som odlat i ensäde eller med bara en liten del i träda. Satsningen
på växelbruk krävde uppodling av nya marker. Många mindre jordbruk klarade inte de
investeringar som krävdes utan slogs ut.
Vid sekelskiftet 1900 hade boskapsskötseln åter blivit omfattande på Dalboslätten.
Brålanda och Mellerud blev viktiga centrum för förädling och distribution av
jordbruksprodukter.
BEBYGGELSEN
Gårdsbebyggelsen i de båda socknarna är av västsvensk typ, det vill säga en
oregelbunden form där byggnadernas läge och inbördes förhållande varierar stort.
Mangårdsdel och ekonomibyggnadsdel är dock alltid åtskilda. Mangårdsdelen ligger i
en trädgård gärna lite högre upp än ekonomibyggnadsdelen. Här finns förutom
mangårdsbyggnaden ofta lillstuga och magasin kvar. Ibland skiljer en väg av mot
ekonomibyggnadsdelen. På de ställen där många byggnader är bevarade från olika tider
finns på ekonomibyggnadsdelen en ladugård, loge och lada, i dag ofta en maskinhall
och bodar (snickarbod, hönshus, bykhus, vagnbodar, magasin av olika slag) grupperade
kring en gårdsplan. Smedjan ligger en bit bort från gården på grund av brandrisken
vanligtvis vid en bäck.
Den traditionella bostadsbebyggelsen i Gestad och Sundals Ryr skiljer sig åt en del. I
Sundals Ryr finns ganska gott om dalslandsstugor och parstugor men i Gestad finns
knappast en enda byggnad av detta slag (någon enstaka kraftigt ombyggd). I Gestad
finns i gengäld fler västsvenska dubbelhus och enkelstugor från 1900-talet. I båda
socknarna finns några enstaka dubbelradhus och salsbyggnader. Vid Klypan i Sundals
Ryr finns en framkammarstuga vilket är mycket ovanligt i Dalsland.
Taken i de båda socknarna var traditionellt täckta med tegel eller skiffer.
Inventeringsmaterialet antyder att det har varit vanligast med skiffer i Sundals Ryr och
med tegel i Gestad. Detta kan i så fall ha sin förklaring i att Sundals Ryr hade nära till
skifferbrott. I Gestad har man en lång tradition av tegelbränning.
De flesta ladugårdarna är från tiden mellan 1920 och 1950. Det finns också många som
är byggda på 1800-talet och sedan ombyggda och moderniserade. Landsbygdens
ekonomibyggnader byggs ständigt om och moderniseras när förändringar i jordbruket
så kräver. Ett undantag från detta är Bön i Gestad socken. Här finns en gårdsmiljö som
är mycket välbevarad sedan 1800-talets mitt. Ladugården är ännu äldre - från 1750- och
flyttades till platsen vid laga skiftet 1865.
Ladugården vid Bön i Gestad socken.
Minst förändrade är de mindre byggnaderna som till exempel magasin, småfähus och
smedjor. Bland dessa finner man de mest ålderdomliga husen.
Ladugården vid Bön i Gestad socken.
Minst förändrade är de mindre byggnaderna som till exempel magasin, småfähus och
smedjor. Bland dessa finner man de mest ålderdomliga husen.