Frändefors sockenbeskrivning

Frändefors är Dalslands och Sundals härads sydligaste socken. Den är efter Dals-Ed den största till ytan i Dalsland. Frändefors socken gränsar i norr till Sundals-Ryr och Brålanda socknar och i nordost till Gestad socken.
En del av socknen består av Dalboslätten medan de västra och södra delarna är kuperad och i någon mån skogsbevuxna. I de östra, södra och nordvästra delarna domineras socknen av låga bergskedjor. Det finns ett flertal mossar i socknen, en del s k högmossar, bl a Ekenäs mosse och Ske mosse som även går in i Brålanda socken. Här finns även en del sjöar, t ex Östra och Västra Hästefjorden. Hästefjordens sänkning, 1866-68, förändrade landskapets utseende. Det blev stora torrmarker där det tidigare varit sjö och det uppstod ett antal mindre sjöar. Sjön Hästefjorden delades i två hälfter, Östra och Västra. Ny mark erhölls men inte fullt hälften har kunnat odlas.
Sockennamnet går tillbaka till 1380 och stavas då Fraenddefors. Det första ledet är förnodligen det fornsvenska namnet Frände. Troligtvis har någon med detta namn utnyttjat forsen i Frändeforsån under svunnen tid.
Socknens huvudnäring är jordbruket. I mitten av 1800-talet fick havreodlingen uppsving i Dalsland, på grund av den stora efterfrågan från England, i och med industrialiseringen där. I slutet på 1870-talet sjönk spannmålspriserna kraftigt, bl a på grund av import av billigt vete från Amerika till Europa. Hushållningssällskapet började vid denna tid propagera för mjölkproduktion, men det var forst på I 930-talet som Frändefors lantbrukare visade ett större intresse for detta.
Frändefors socken har ingen industri i större omfattning. Det har dock länge funnits kvarnar i socknen, vid de tre åarna: Frändeforsån, Bodaneån och Hakerudsån, bl a Forsane kvarn. På 1500-talet blev kvarnarna indragna till Kronan av Gustaf Vasa. Annan industri som funnits i socknen på 1900-talet är mejerier, sågverk och snickerier samt torvbrytning. Antalet snickerier blev fler i Dalsland under 1920-talet och hade inriktning på möbeltillverkning och byggnadsinredning.
Under medeltid fanns i socknen endast enstaka gårdar. Socknen saknar större byanläggningar. Genom delning av de gamla gårdarna utvecklades en slags klungbyar, som vanligtvis låg på förhöjningar i terrängen. På några ställen fanns dessa kvar efter storskiften och laga skiften. Vid skiftena spreds huvudparten av bebyggelsen ut över markerna, i samband med att varje enskild bebyggelseenhet fick sina avgränsade marker. Under 1800-talets stora befolkningstillväxt blev bebyggelsens spridning tydligare markerad och ännu mer då modernare brukningsmetoder och bisysslor gjorde det möjligt att försörja sig på allt mindre ägolotter. Redan under 1700-talet förekom troligen de s k enkel- och parstugorna, av uppsvensk eller götisk fonn. Dessa stugor i en våning byggdes ofta på med ytterligare en våning. Under 1800-talets första hälft böljade, en rödmålad panelklädd enkelstuga i två våningar den s k Dalslandsstugan komma. Efter 1850 kom en och en halvplanshus i bruk. I mitten av detta århundrade kom takskiffer till användning. Gårdarna är av medelstorlek.
Bebyggelsen i Frändefors socken domineras även i dag av mellanstora gårdar som ligger utplacerade i landskapet, ibland på mindre höjdpartier. Mangårdsbyggnaderna är oftast av typen västsvenskt dubbelhus. Det förekommer även en del Dalslandsstugor i trakten. Det är ovanligt med parstugor, sexdelade planer samt mindre byggnadstyper som framkammarstuga m m. Ladu-gårdsbyggnaderna är ofta byggda i början av 1900-talet eller senare och det är ovanligt med äldre ladugårdar.
Gårdbebyggelsen i socknen är av västsvensk gårdstyp, d v s en oregelbunden gårdsfonn där byggnadernas läge och inbördes förhållande varierar stort. Mangårdsbyggnaden är ofta skild från ekonomibyggnaderna på något sätt, t ex genom en häck, buskar, staket, en väg eller endast genom grupperingen av bebyggelsen.

Till startsidan