Vänersnäs sockenbeskrivning

Vänersnäs socken tillhör idag Väne härad och ligger i Västergötland. Socknen gränsar till Västra Tunhems socken i sydväst och till f d Skaraborgs län i öst. Innan kommunreformen 1952 tillhörde Vänersnäs socken Åse härad och f d Skaraborgs län.
Vänersnäs består huvudsakligen av den en mil långa halvö som sticker ut i Vänern. Den omges främst av vatten, Vänern i norr och dess vikar Dättern och Brandfjorden i söder. I söder, mot fastlandet, består socknen av Hallebergs tvära branter och klapperstensfält vid bergets fot.
Socknen hette tidigare endast Näs men namnet utökades till Vänersnäs i slutet av 1800-talet. I ett gåvobrev på pergament från 1334 skrevs sockennamnet Nees.
Socknen är ett av Västergötlands tidigaste befolkade områden. Här finns talrika fornlämningar så som stenåldersboplatser. bronsålders- och järnålders-rösen, skålgropar och hällristningar m m.
Jordbruket har länge varit huvudnäringen i Vänersnäs socken. Stora delar av halvön består dock av skog. 1959 uppgick den uppodlade jorden till 1/4 av landarealen, medan skogen omfattade mer än halva socknen. Jordbruket är idag främst uppdelat på de större egendomarna samt mellanstora gårdar. Fisket har länge varit en betydande binäring för befolkningen genom tiderna. I stort sett varje gård har haft det som bisyssla. Fisk användes även förr som kreatursfoder.
En annan verksamhet som förekommit i socknen är tegelbruk. Det fanns två stycken tillhörande de stora godsen Frugården och Margreteberg. Tillverkning och bränning av tegel, en nu nedlagd verksamhet, var i gång redan på 1650-talet. Tillgången på lämplig lera var mycket riklig. Det färdigslagna teglet fann avsättning vida omkring och skeppades ut på vänerskutor. På Margretebergs egendom anlades ett tegelbruk i mitten av 1800-talet och var oavbrutet igång till 1914. Verksamheten återupptogs 1926–1930 och en sista gång 1937–39. Frugårdens tegelbruk anlades redan under 1600-talet men upphörde för gott 1908, på grund av byggnadskrisen. År 1906 startades Svenska Ömsesidiga Kreatursförsäkringsbolaget av friherre Robert von Rosen på Näsbyholm, för att minska förlusterna vid olycksfall och sjukdomar bland djuren.
Den äldsta trafiken på Vänersnäs har varit sjöfarten. Transport av virke och annat byggmaterial gick i stor utsträckning på Vänern till fastlandet. I mitten av 1600-talet färdigställdes en landsväg från Munkesten till Frugårdens tegelbruk och under 1600-talets senare hälft talas om en färja över Frugårdsund, vilket gjorde sträckan till en genomfartsväg. År 1811 lades vägsträckningen om och då förändrades genomfartstrafiken. Gästgiveriet flyttade då från Hallby Skattegård, vid Margreteberg, till Munkesten.
Hallby by med tillhörande område utgjorde under medeltiden en egen socken och hade egen sockenkyrka. Kyrkan var en enkel byggnad bestående av ett rektangulärt långhus med ett i öster rakt avslutat kor. Den finns idag inte kvar utan endast en minnessten visar platsen för kyrkan.
Storskiftet genomfördes relativt sent och det innebar ganska små förändringar i landskapet. De senare skiftena fick dock större inverkan. Under första hälften av 1800-talet skedde utflyttningar till stora områden som tidigare varit obebyggda, vilket framtvingade en omfattande nyodling. I slutet på 1800-talet börjar odlingslandskapet närma sig den högsta uppodlingsgraden, som skulle komma att nås 1937.
Bebyggelsen på Vänersnäs bestod i slutet av 1800-talet till största delen av torp och bebyggda lägenheter som låg under de stora godsen. Hela den norra delen hörde under Vänersnäs herrgård. I Hallby bestod bebyggelsen av torp, soldattorp och bebyggda lägenheter och utefter rasbranten fanns enkla småstugor. I slutet av 1920-talet började man hyra tomtplatser i Gaddesanda och sätta upp sommarstugor, vilket senare har utvecklats till det område med fritidshus som finns här idag.
Bebyggelsen består nu av de större egendomarna, mellanstora och mindre gårdar, torp, nyare bostadsbebyggelse från 1920–90-tal samt sommarstugeområden vid Vänern. Gårdsbebyggelsen är av västsvensk typ, d v s en oregelbunden forn där byggnadernas läge och inbördes förhållande varierar stort. Mangårdsbyggnadernas byggnadstyp varierar allt ifrån tillbyggda enkelstugor och parstugor till dubbelhus. Det finns en del äldre ladugårdsbyggnader från mitten, men främst slutet, av 1800-talet. Senare tillkomna ladugårdar är främst uppförda på 1930- och 40-talen.

Till startsidan