Västra Tunhem sockenbeskrivning

Västra Tunhems socken tillhör Väne härad och ligger i Västergötland vid Vänern och Göta älv. Socknen gränsar till Vänersnäs socken i norr, Vänersborg och Trollhättan i väst, Gärdhem, Väne-Åsaka och Norra Björke socknar i söder och till f d Skaraborgs län i öster.
Socknen består till största delen av Tunhemsslätten, en öppen och uppodlad fullåkersslätt. De två platåbergen Halle- och Hunneberg begränsar slätten i nordost respektive öst. I socknens södra del ligger fågelsjön Hullsjön. I norra delen av socknen ligger samhället Vargön som vuxit upp kring de två industriera, pappersbruket och smältverket.
Namnet har socknen fått efter kyrkbyn, som år 1334 kallades Tuneem. Sedan 1886 kallas socknen för Västra Tunhem för att skilja den från Östra Tunhem i f d Skaraborgs län. Första ledet i sockennamnet, tun, betyder stängsel och det senare ordet hem betyder bostad, gård, hemman. Rånnum eller Randhem finns omtalat flera gånger under medeltiden och utgjorde då en egen socken som senare kom att uppgå i Västra Tunhem.
Västra Tunhems socken är en gammal kulturbygd, ett av länets fornlämningstätaste bygder. Här finns lämningar från stenåldersboplatser utmed vänerstränderna hällristningar, järnåldersgravar och gravfält, bautastenar samt fornåkrar m m. Fornämningsstrukturen uppvisar en till synes obruten bebyggelseutveckling från forntid och medeltid fram till dagens kulturlandskap.
På grund av att socknen inte ligger långt från den Bohuslänska gränsen, som länge tillhörde Norge, har trakten många gånger varit utsatt för härjningståg av dansk-norska inkräktare. Gårdarna har bränts ner under bl a nordiska sjuårskriget 1564, Brännefejden 1612 och Gyldenlöwsfejden 1676.
Landskapet präglas främst av jordbruket och på 1600-talet löd nästan all jord under olika adelssläkter, bl a Forstenasläkten som var den mäktigaste. Under reduktionen 1692–96 och under 1700-talet förlorade adeln mycket av sina egendomar och bönderna fick större inflytande. De stora godsen och gårdarna utarrenderades, övertogs av bönderna eller köptes av industrin, som t ex Rånnum, Sandgärdet och Lindås. Under 1800-talet ökade odlingen, utmarkerna blev bebyggda och nya gårdar uppstod.
Hantverket och den begynnande industrin finns representerad genom lämningar vid skiffer- och kalkbrotten vid Hunneberg. Redan på 1700-talet startade verksamheten vid bergets rasbranter. Först på 1800-talet tog den fart, för att på 1870–90-talen bli en ganska omfattande industri. Verksamheten avtog vid sekelskiftet. Endast vid Nygård och prästgården fortsatte verksamheten fram till 1940-talet.
Vargön var ursprungligen den ö i Göta älv där de äldsta industrierna, ett cementgjuteri, uppfördes. Här fanns rik tillgång på vattenkraft och goda transportmöjligheter genom älven och järnvägen. År 1869 anlades ett träsliperi, ett av Sveriges första, och 1873 satte papperstillverkningen igång. Smältverket anlades 1911 för framställning av kiselmangan. Pappersbrukets ägs i dag av Holmens bruk och smältverket, som tillverkar ferrolegeringar, av Vargön Alloys AB. Samhället Vargön växte upp till en typisk bruksort och expanderade kraftigt på 1900-talet. Järnvägen, en betydelsefull kommunikation, anlades på 1860-talet och stationshuset uppfördes 1864. Vargön består främst av områden med en- och tvåfamiljshus men det finns även flerfamiljshus i södra Vargön som började bebyggas i slutet på 1940-talet. Norr om samhället vid Vänern ligger Nordkroken som idag är ett fritidsbostadsområde samt nyare bostadsbebyggelse med äldre bebyggelse insprängd emellan Halle- och Hunneberg är s k fornborgar, d v s tillfälliga förskansningsplatser, dit man drog sig tillbaka och försvarade sig mot fientliga angrepp. Bergen betraktades fram till 1500-talet som allmänningar där lokalbefolkningen skaffade bränsle, timmer m m. Sedan blev de kronoparker, där Kronans djurgårdar förlades och på 1830-talet började de båda bergen nyttjas för avverkning, för Kronans räkning.
Bebyggelsen på bergen har från början präglats av nybyggare och torp. Under 1700-talets första hälft tilldelades de närliggande regementen s k fördelshemman här, som senare beboddes bl a av kronojägare och väktare - som kontrollerade virkestransporter och betesdjur. Huvuddelen av bebyggelsen i socknen härrör från 1700- och 1800-talen. Byggnader och övriga anläggningar återspeglar hela den sociala skalan, från adelns större herresäten, de självägande böndernas gårdar i Hols by och de obesuttnas enklare byggnadsskick i Floget. I dag består bebyggelsen av mellanstora gårdar utspridda på slätten, de obesuttnas bebyggelse i Floget - nu vanliga bostäder och fritidsbostäder, nyare bebyggelse vid landsvägen, samt Vargöns villabebyggelse.
Gårdsbebyggelsen i socknen är av västsvensk typ, d v s en oregelbunden form där byggnadernas läge och inbördes förhållande varierar stort. Mangårdsbyggnadernas byggnadstyp varierar allt ifrån tillbyggda enkelstugor och parstugor till dubbelhus. De äldre ladugårdsbyggnaderna är främst från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Endast ett fåtal från 1800-talets början finns representerade. Senare tillkomna ladugårdar är främst uppförda på 1930- och 50-talen.

Till startsidan